It's pathetic, i don't know what all of this come from...

Jag skriver sällan, sånna långa och invecklade inlägg, det finnns massa på min gamla blogg, jag vet inte, orden som var lätta att skriva ner förut har blivit slitna, för många, trassliga. Jag är livrädd, samtidigt så lugn, jag är delad mitt itu. Det finns så mycket kärlek att ge, glitter att sprida, men sen får man slut på allt det där, man vill ju vara positiv, för människor, folk är livrädda för sånna som mig, även om de inte vågar ekänna det. Människor fyllda av mörker, ångest och självhat. Misslyckanden. Jag försöker ju ta mig ur allt det här, sluta stå och snurra, och sakta börja röra mig framåt, men hur jag än försöker slutar det alltid med att jag ramlar tillbaks igen, fan. Det finns människor, som får mitt hjärta att slå snabbare, andetagen att lugna ner sig lite, jag vill göra allt för de människorna, jag vill må bra för deras skull, men jag vet att jag måste vilja må bra för min egen skull om jag någonsin ska lyckas... må bra, egentligen, är det ett konstigt uttryck, självklart kan man inte gå runt och "må bra" hela tiden men jag hoppas på att en gång sluta må så jävla pissigt hela tiden och leva ett liv där det positiva överväger. För just nu har allt mörker makten, ljuset har fan ingen chans, inte på långa vägar. Jag vet att mina problem är ganska oviktiga, vet egentligen inte vart det kommer ifrån, varför och när det börjar, men det är ett svart hål inuti mig, jag kan inte hjälpa det. Jag önskar all lycka till er därute som letar er in på min oviktiga patetiska lilla blogg då och då, och jag ska fortsätta leva, skratta, springa, dansa, leva, men inuti finns ju det där svarta hålet och jag känner hur det växer, snart äter det upp mig, och kan inte någon hålla om mig, så jag inte går i tusen bitar. // HannaH

Det finns inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak

Kommentera inlägget här:

Namn:
Spara mig!

Email: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback