Jag läste igenom allt, hela bloggen. Alla inlägg, kommentarer och jissus det knäckte mig. Nu sitter jag här 02.20 och gråter som att allt det där jag skrev var igår. Mycket har förändrats i mitt liv, jag har förändrats. Jag vill gärna tro att

Skolan är igång, det är plågsamt, men till alla er som vet vad jag menar med plågsamt, hur svårt det är att komma iväg. Vi ska klara det, för det känns som om varje dag är en seger när man klarat en dag i skolan.

Jag hatar när kroppen värker, när ångesten lix sprider sig till minsta lilla kroppsdel, det stör min sömn och mitt annars helt okej mående.

Åker till danmark snart och det känns skönt, att bara skita i allt här hemma och försvinna, med mina super fina vänner desutom, jag hoppas det blir okej väder. Så går man väl in i dimman, party all night, sleep all day, och sen home. Det finns en asmysig strand där och vi ska chilla, bada och grilla.

Läser några längre? Känner mig faktiskt lite trött på mig själv, på att blogga, kanske tar bort bloggen.
Puss på er

Känner många änglar, du låter icke som någon av dom sitter här och klurar på vem du kan vara, varför vågar du inte säga det? Jag trodde jag förklarade för dig, jag har ju denna bloggen för att skriva av mig, och jag väljer bort dagens outfit och sån skit, det är väl mitt val? Jag skriver en himla massa "depp inlägg" jag blir själv aldeles matt av att läsa dom. Men de fina människor som kan läsa och förstå, de stärker mig något otroligt mycket, att få fina komentarer av människor som bryr sig om mig även om de läser om all min äckliga ångest. Men, this is me, take it or leave it.

I helgen åker jag till stockholm och det ska bli så jävla skönt, ska få träffa fina Linn och vi ska åka bil upp och ha det allmänt fint, jag längtar, behöver lite mijöombyte. Sedan är jag hemma en vecka, sen blir det Danmark med massa fina människor. Jag är jätte stressad över båda resorna men jag ska klara dem, för det måste jag!

Kärlek till er alla

at the same time it makes my life shorter

okej, "ängeln" vet inte direkt vem du är eftersom du är anonym. någon av mina vänner skulle inte säga sådär så uppenbarligen känner du mig inte eller har nog aldrig gjort det. i den här bloggen väljer jag att skriva hur jag mår, med ord, för det är ibland inte lätt att prata om det. jag gör något åt mitt mående, kämpar varje dag för att bli bättre. Jag skriver för min egen skull och för att de som väljer att läsa ska få mer förstående för mig. skulle upskatta om du kunde ta detta med mig istället för att skriva anonyma komentarer, men du visar med din komentar ett uppenbart tecken på feghet så jag förväntar mig inget. Om jag mår dåligt? Vad låter det som, ja, jag mår dååligt, jag har mina problem, och ta hand om det, hur menar du då? menar du, äta mediciner, gå hos psykolog osv? check.

orkar inte uppdatera riktigt, ville bara ge er ett tecken på min existens, och ni ska veta att jag läser era bloggar. Imorgon fyller ajg år, tjohej!

Silence,
why won´t you listen
Maybe it´s just me
but sometimes it´s
impossible to breath
A violent whisper
Maybe this time it won´t heal
Maybe this time it will bleed untill I´m free

Jag har spenderat tid med Catte och min vackra Hanna och det känns fint, men i övrigt, så får jag fan skärpa mig, varför ska jag gå runt här o fakea massa skit! Nu ska jag vända på allt, jag ska satsa allt, då har jag även allt att förlora, men framförallt, allt att vinna

Jag skriver sällan, sånna långa och invecklade inlägg, det finnns massa på min gamla blogg, jag vet inte, orden som var lätta att skriva ner förut har blivit slitna, för många, trassliga. Jag är livrädd, samtidigt så lugn, jag är delad mitt itu. Det finns så mycket kärlek att ge, glitter att sprida, men sen får man slut på allt det där, man vill ju vara positiv, för människor, folk är livrädda för sånna som mig, även om de inte vågar ekänna det. Människor fyllda av mörker, ångest och självhat. Misslyckanden. Jag försöker ju ta mig ur allt det här, sluta stå och snurra, och sakta börja röra mig framåt, men hur jag än försöker slutar det alltid med att jag ramlar tillbaks igen, fan. Det finns människor, som får mitt hjärta att slå snabbare, andetagen att lugna ner sig lite, jag vill göra allt för de människorna, jag vill må bra för deras skull, men jag vet att jag måste vilja må bra för min egen skull om jag någonsin ska lyckas... må bra, egentligen, är det ett konstigt uttryck, självklart kan man inte gå runt och "må bra" hela tiden men jag hoppas på att en gång sluta må så jävla pissigt hela tiden och leva ett liv där det positiva överväger. För just nu har allt mörker makten, ljuset har fan ingen chans, inte på långa vägar. Jag vet att mina problem är ganska oviktiga, vet egentligen inte vart det kommer ifrån, varför och när det börjar, men det är ett svart hål inuti mig, jag kan inte hjälpa det. Jag önskar all lycka till er därute som letar er in på min oviktiga patetiska lilla blogg då och då, och jag ska fortsätta leva, skratta, springa, dansa, leva, men inuti finns ju det där svarta hålet och jag känner hur det växer, snart äter det upp mig, och kan inte någon hålla om mig, så jag inte går i tusen bitar. // HannaH

Håkan Hellström är magi, på riktigt, jag älskar hans musik, helt underbar, och han var magisk live, finns inga ord för det <3